Gregers backar kallas ett högt parti av Östra Kullaberg med tre toppar varav den nordligaste är den högsta. Med sina 174,8 meter över havet är det också Kullabergs näst högsta punkt. Uppe på toppen finns bara låg växtlighet med gräs, blåbärsris och utspridda enbuskar, man har därför bra utsikt åt alla väderstreck härifrån.

En av svensk flyghistorias mest tragiska olyckor inträffade här söndagen den 4:e mars 1956 när fyra unga piloter miste livet. Klockan 7:23 på morgonen lyfte fyra Vampire-plan från F14 i Halmstad för att delta i en övning i södra Skåne. Egentligen skulle 12 plan deltagit men på grund av svåra väderförhållanden med tät dimma beslutades att bara fyra plan skulle delta i övningen. Den sista radiokontakten man hade med planen var när de passerade Bjärehalvön, de hade då en flyghöjd på cirka 130 meter när de meddelade att vädret hade klarnat upp något.

Tanken var sedan att man skulle runda Kullens västligaste punkt, men kursen blev fel och några minuter senare flög de in en ny dimbank med en hastighet av 800 kilometer i timmen. Haverikommissionen kom senare fram till att den felberäknade kursen berodde på att man hade haft fel skala på den karta som använts. Misstaget ledde till att piloterna istället för att runda Kullen flög rakt mot Gregers backar. Den låga flyghöjden i kombination med dimman och hastigheten gjorde olyckan oundviklig. Boende i området har berättat om att de först hört ljudet av jetmotorer tätt följt av explosioner innan det blev helt tyst.

Just denna söndag var det övning på brandstationen i Mölle och en räddningsstyrka kunde därför snabbt vara på plats. Det var oklart var man skulle börja leta, men redan 700 meter från parkeringen vid Björkeröd i riktning mot Gregers backar hittade man de första vrakdelarna. Vid nedslagsplatsen på nordsidan av Gregers backar var förödelsen total med skövlad skog och bränder, snön runt om var gulfärgad av flygbränsle. Man hittade vrakdelar utspridda över ett område på 15 hektar.

Idag har såren i naturen från olyckan läkt, och det är svårt att tänka sig in i den tragedi som inträffade här för drygt 50 år sedan.

Utsikt från Gregers backar över Skälderviken. I bakgrunden syns Bjärehalvön och till höger Kullabergs högsta punkt Håkull.

Exif: 31/10 2009 14:10 – f/16 – 11.5mm – ISO 100 – 1/10s – Nikon D200

Igår överraskade jag både mig själv och familjen genom att stiga upp klockan sex en lördagsmorgon för att ge mig ut på fototur. Några minuter efter sju var jag uppe på den högsta toppen av Gregers backar som med sina 175 m ö h är den näst högsta toppen på Kullaberg. Det var en frisk och kylig morgon med bitande vindar från havet. Tyvärr blev inte soluppgången så vacker som den varit ett par morgnar tidigare i veckan. Det var ändå en skön upplevelse att se solen gå upp över skogen som är på god väg att visa upp sina finaste höstfärger.

När solen gått upp letade jag mig ned för branten till strandmalen nedanför Gregers backar, vissa partier är mycket branta och sista biten går över ett stort klapperstensfält. Men det är väl värt mödan att ta sig ner hit, det är en mycket vacker strandmal med fint rundade stenar i vattenbrynet och branta klippor som begränsar stranden på ömse sidor. Här finns också tre mindre grottor som kallas Getastugorna. När jag packade ihop för att ta mig upp igen hördes pilgrimsfalkens varningsläte, när jag tittade upp slog den sig ner på en klippa bara 30-40 meter från mig. Den iakttog mig en stund, sen flög den ett par cirklar över havet innan den försvann västerut längs klipporna. Det är stunder som denna man önskar att det fanns ett teleobjektiv i fotoryggsäcken, men när man sedan börjar klättra upp för branten inser man snabbt att vikten på utrustningen redan gott och väl räcker till.

Tillbaka till bilen tog jag vägen över Runde backe där blåbärsriset hade riktigt fina höstfärger. Bokskogen har inte så mycket höstfärg än, men om det inte blåser för mycket kan det bli några riktigt fina helger framöver.

Soluppgången sedd från Gregers backar.

Exif: 10/10 2009 07:26 – f/11 – 14mm – ISO 100 – 0,77s – Nikon D200