Igår överraskade jag både mig själv och familjen genom att stiga upp klockan sex en lördagsmorgon för att ge mig ut på fototur. Några minuter efter sju var jag uppe på den högsta toppen av Gregers backar som med sina 175 m ö h är den näst högsta toppen på Kullaberg. Det var en frisk och kylig morgon med bitande vindar från havet. Tyvärr blev inte soluppgången så vacker som den varit ett par morgnar tidigare i veckan. Det var ändå en skön upplevelse att se solen gå upp över skogen som är på god väg att visa upp sina finaste höstfärger.

När solen gått upp letade jag mig ned för branten till strandmalen nedanför Gregers backar, vissa partier är mycket branta och sista biten går över ett stort klapperstensfält. Men det är väl värt mödan att ta sig ner hit, det är en mycket vacker strandmal med fint rundade stenar i vattenbrynet och branta klippor som begränsar stranden på ömse sidor. Här finns också tre mindre grottor som kallas Getastugorna. När jag packade ihop för att ta mig upp igen hördes pilgrimsfalkens varningsläte, när jag tittade upp slog den sig ner på en klippa bara 30-40 meter från mig. Den iakttog mig en stund, sen flög den ett par cirklar över havet innan den försvann västerut längs klipporna. Det är stunder som denna man önskar att det fanns ett teleobjektiv i fotoryggsäcken, men när man sedan börjar klättra upp för branten inser man snabbt att vikten på utrustningen redan gott och väl räcker till.

Tillbaka till bilen tog jag vägen över Runde backe där blåbärsriset hade riktigt fina höstfärger. Bokskogen har inte så mycket höstfärg än, men om det inte blåser för mycket kan det bli några riktigt fina helger framöver.

Soluppgången sedd från Gregers backar.

Exif: 10/10 2009 07:26 – f/11 – 14mm – ISO 100 – 0,77s – Nikon D200