Idag kom Nikon med en välkommen nyhet, vidvinkelzoomen Nikon AF-S 16-35/4 VR. Nu blev valet av ny zoomoptik förhoppningsvis lite enklare, får se vad testerna säger och var priset hamnar. Jag har länge funderat på en ny zoom med ungefär detta omfånget, fördelen är att det blir en bra vidvinkel om jag i framtiden skulle byta till ett kamerahus med sensor i småbildsformatet. Dessutom har det 77mm filterdiameter och bildstabilisering.

Januari präglades av kyla. Månadens bild är från Höganäs med den danska kusten i bakgrunden. När bilden togs var det -10 grader och en isande vind från nordväst på 10 m/s. Trots vädret tycker jag att bilden känns ganska varm.

30/1 2010 17:36 – f/14 – 13mm – ISO 100 – 1/4s – Nikon D200

Vintern i bokskogen är fattig på färger, om några månader väntar en färgexplosion.

6/2 2010 16:47 – f/16 – 38mm – ISO 100 – 1/3s – Nikon D200

Som gammal fågelskådare är det svårt att sluta med att samla på nya arter. Egentligen slutade jag med fågelskådandet för många år sedan men har kvar en lista för trädgårdskryss. Alltså en lista med arter sedda i eller från trädgården. Vi har länge haft en stor flock Bergfinkar vid fågelmatningen och i morse när vi åt frukost var där en som var betydligt större än de andra i flocken. Det var ett nytt trädgårdskryss, nämligen en Stenknäck. Kul att matningen börjar ge resultat.

Vi är inte bortskämda med riktiga vintrar här nere längs Öresundskusten, därför uppskattas det extra mycket när vi väl får det. Nu har snön legat en månad och isen sprider sig i sundet, i morse visade termometern -8 och i helgen ska det bli ännu kallare. Den mörka årstiden ger också tid att läsa fotoböcker och drömma sig bort till våren som känns avlägsen nu.
När våren kommer blir det en intensiv fotoperiod för att hinna med alla motividéer och uppslag på platser som ska besökas. Därför har jag redan nu börjat lista upp olika motiv och platser som ska hinnas med. Planering är egentligen inte min grej utan jag gör oftast det som faller mig in för stunden. Men nu under de mörka kvällarna är det riktigt kul att sitta och planera samtidigt som det förhoppningsvis kommer till nytta senare.

24/1 2010 16:55 – f/11 – 18mm – ISO 100 – 1/10s – Nikon D200

Ett, två…kom igen! Stampa med fötterna och rör er så att ni inte fryser!

25/1 13:57 – f/5 – 340mm – ISO 100 – 1/250s – Nikon D200

Idag blev det tid för den första fototuren sedan julledigheten. Vädret var gråmulet så jag bestämde mig för Kullabergs nordsida. Jag började vid Fiskaren och gick sedan längs stranden bort till Nimis. Förutom en räv var jag den första som gått sträckan sedan snön kom för en månad sedan, det syntes i alla fall inga andra spår längs vägen. Det är svårt att ta sig fram här bland alla stora stenblock i vanliga fall och det var inte lättare nu med snö och is. Med 5 minusgrader och isande vindar blev det snabbt kallt och dags att börja den tunga vandringen upp tillbaka till bilen. Det var kul att se Nimis i vinterlandskap, men jag måste säga att platsen gör sig bättre inbäddad i lummig vårgrönska.

24/1 15:21 – f/13 – 12mm – ISO 100 – 1/8s – Nikon D200

24/1 15:55 – f/16 – 13mm – ISO 100 – 1/8s – Nikon D200

Jag tänkte då och då tipsa om olika intressanta fotoplatser som besökts, först ut är Hovs gravfält på Bjärehalvön mellan Båstad och Torekov.

Länstyrelsens beskrivning:

I en sägen från Bjärehalvön berättas om en jättekvinna på Kullaberg. När kyrkklockorna i Hovs kyrka ringde fick hon väldigt ont i öronen. En dag tröttnade jättekvinnan och plockade upp en stor sten, knöt sitt ena strumpeband runt och slungade stenen över Skälderviken. Riktningen var rätt, men kraften räckte inte ända fram. Jättekvinnan blev irriterad och plockade upp en ny sten, tog sitt andra strumpeband och slungade även denna sten över havet. Hon missade sitt mål, men stenarna finns ännu kvar här vid kyrkan.

Detta är naturligtvis bara en sägen. I verkligheten var det människor som levde här under yngre järnåldern, (ca 400-1050 e Kr), som reste stenarna över sina anhörigas gravar. Gravfältet hade dock använts ännu tidigare, redan under bronsåldern. Utöver de resta stenarna finns det tre högar och sju stensättningar. Sannolikt finns här ännu fler gravar, där markeringen ovan jord sedan länge är borta – så kallade flatmarksgravar.

Klockenahögen är den största graven, byggd under äldre bronsålder (ca 1800-1100 f Kr). Då uppförde man alltid sina gravar på höjder i landskapet. Stora sammanhängande betesmarker och uppodling av Bjäres lättdränerade jordar innebar att landskapet var öppnare än idag och höjderna erbjöd goda utblickar i området. Klockenahögen har använts för begravningar under hela bronsåldern och in i äldre järnålder.

Vegetationen på Klockenahögen är artrik och visar på en långvarig och kontinuerlig hävd. Här finns 22 betes- och slåttergynnade arter, bland annat vårförgätmigej och mandelblom.

Källa: Länstyrelsen Skåne län

Idag kom det ett paket i brevlådan med en ny fjärrutlösare. Tidigare har jag använt en väldigt enkel variant med enbart avtryckare. Eftersom jag ofta glömmer ta med klocka på fototurerna har det blivit till att räkna sekunder och minuter i huvudet. För enstaka bilder och kortare tider har det fungerat, men kanske lite jobbigare när det behövs några alternativa exponeringar och tiderna blir längre.
Nu behövs  förhoppningsvis bara lite programmering, sen kan jag sätta mig och fika .

Man slutar inte att förvånas över dagens journalistik! I tidningen Galore Weekend, som är en gratistidning med lokalt förankrade artiklar och massor med reklam, fanns i senaste numret en artikel om haren som maträtt. Där kan man bland annat läsa följande:

Haren är svår att hitta i butik, försök höra med en van jägare. Eller varför inte själv gå ut i skogen och lägga snaror.