Jag såg att jag inte lagt upp någon bild på en vitsippa i bloggen denna våren. Det hör ju till så här kommer en.

En överblommad vitsippa i sällskap av Sankt Per, Kullaberg.

Trots att jag ofta kryper runt på marken ute i naturen har jag aldrig haft några fästingar. Eller rättare sagt, inte förrän nu. I torsdags när jag var på Kullaberg blommade både Gullviva och Sankt Pers nycklar. Även om jag egentligen hade åkt dit för att ta lite kustbilder i skymningen så fick det bli några makrobilder först. Resultatet blev mina två första fästingar, förhoppningsvis var det en engångsföreteelse.

Gullvivor, Kullaberg.

Historien bakom platsens namn hämtat från Klara Wijkanders bok Ortnamn på Kullaberg:
- ”Namnet säges ha sitt upphov därav, att en sjökapten där landsatte en negress, som han medfört men tröttnat på. Hon skall ha omhändertagits av befolkningen.”

Käringmalen på Kullabergs norra sida.

Torsdagkvällar brukar vara mina fotokvällar, i alla fall den delen av året som ljuset tillåter. I torsdags var planen att börja i bokskogen för att ta mig ner till kusten vid solnedgången. Under det senaste året har inte blivit så många turer till kusten runt Kullaberg, så jag såg verkligen fram mot en kväll bland klipporna. Det var en härligt varm vårkväll och den lågt stående kvällssolen silades ner mellan den skira vårgrönskan i bokskogen. Efter en stund i bokskogen bestämde jag mig för att tag mig ner till Josefinelust.

Jag hann bara några steg nedför innan de ömmande knäna gav sig till känna och jag fick ge upp. Vårens löpträning har uppenbarligen blivit lite väl häftig med tanke på att det var ett tag sedan sist, jag måste lära mig att börja lite lugnt. Att ta sig ner för den branta stigen till Josefinelust med fotoutrustningen på ryggen var inte att tänka på. Det blev att vända tillbaka och beskåda den fina solnedgången genom bokskogen istället. Nu blir det till att vila knäna ett tag så att jag kan få uppleva många fina kvällar bland klipporna på Kullaberg i sommar.

Solnedgång genom bokskogen, Kullaberg.